Jag vet inte så många som omedelbart skulle svara JA på den frågan – jag gör det inte med självklarhet heller. Vad ÄR det att vara modig? Bestiga berg, hoppa fallskärm eller åka jorden runt på motorcykel? Är det att våga stå upp för en annan människa, visa sig sårbar eller säga ”jag älskar dig” först? Är det att våga stanna upp och känna efter, lyssna inåt – på det som känns sant i hjärtat?

Vad ÄR mod egentligen? Kan det ens finnas en entydig definition eller beskrivning? 

När jag sade upp mig från min fasta anställning och ”kastade mig ut” i livet som företagare var det många som kallade mig modig. Likaså när jag åkte till Sydafrika och arbetade som volontär med barn som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Jag kunde faktiskt inte identifiera mig med epitetet modig – jag gjorde ju bara det som jag längtade efter, som mitt inre skrek till mig. Trots att jag egentligen var ganska rädd. 

Och det är det just där som min definition av mod tar sin början. Att mod handlar om att våga möta sina egna rädslor – och ibland göra något som vi egentligen inte vågar, men längtar efter. Med risk för att misslyckas, med risk för att bli besviken – men också med chans att lyckas och få uppleva nya fantastiska saker. 

Jag tror inte på att vi antingen är modiga eller inte är det, utan att det i hög grad varierar över tid och sammanhang. Därför blir också beskrivningarna om vad mod är högst individuella. För någon är det mycket mindre läskigt att hoppa fallskärm än att våga stå för sina känslor och säga ”jag älskar dig” först, för en annan är det självklart att stå upp för en annan människa medan en jordenrunt-tur är fullkomligt otänkbart. Och med alla varianter däremellan. 

För mig har de senaste åren inneburit en djup inre resa där jag fått många möjligheter att utforska mitt eget mod, möta mina innersta rädslor och steg för steg våga ta reda på vad som känns sant i mitt hjärta. Att våga stanna upp tillräckligt länge för att höra min inre röst har varit både skrämmande och underbart. Skrämmande när jag har upptäckt undangömda och nedtryckta känslor och förlösande när jag har vågat möta dem, stanna kvar i dem och låta dem få ta plats i mig. Underbart när jag har vågat lita på min magkänsla och stått upp för mig själv och det jag tror på. 

Nu vågar jag oftare tänka – och ibland också säga högt – att jag ÄR modig, eftersom jag också övar mig på att låta bli att jämföra mig med andra och deras mod. Med min måttstock, i mitt sammanhang är jag faktiskt ganska modig. 

Hur ser det ut för dig? Med ditt mod, i ditt sammanhang? Hur skulle det kännas för dig att vara modig?