”Det är lugnt! Jag har koll. Jag hjälper ju andra att komma (tillbaka) till en dräglig tillvaro efter att de har slitit ut sig på jobbet eller i livet. Så jag vet ju hur jag ska ta hand om mig själv.”

”Nej, jag jobbar inte för mycket. Det är lite mycket just nu, men det blir snart lugnare. Och pengarna måste ju in!”

”Ja, jag sover lite för lite, men det ska jag snart ta igen. Det är ju snart semester/helg/jul… och jobbet är ju så himla roligt!” 

”Tack för omtanken, men det är ingen fara med mig. Hur är det med dig?”

”När vi kan ses? Vänta ska jag kolla kalendern. Jaa… det ser ut som om jag har en ledig lördag eftermiddag om två månader…”

***

Usch, nu gör det nästan ont i själen att läsa dessa rader. 

Raderna som har varit mina svar när mina nära och kära frågat hur jag egentligen mår. 

Jag som så ofta har pratat om hur viktigt det är att stanna upp och lyssna. 

Lyssna på riktigt, på ”det där lilla pickandet” i bröstet. 

Det har pickat en hel del i mitt bröst. 

Både från min inre röst och från mitt oroliga hjärta. Och inte kunde jag föreställa mig hur oändligt tondöv jag kunde vara inför min kropp och mitt sinne !!

Stendöv är nog en mer korrekt beskrivning. 

Så vad hände?

Jag tvingades dra i handbromsen innan jag gick sönder i bitar. Jag mötte en klok och mycket förstående läkare som sjukskrev mig. Omgående. Utan omsvep. För utmattning.

Jag hade verkligen inte trott att det skulle hända mig! Inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag ”borde veta”…

Mina människor har varit och är alldeles magiskt stöttande och förstående. Helt ovärderligt.

Darling är den som får ta mest förstås, när jag kroknar alldeles. Han är BÄST och har ett alldeles särskilt kärleksfullt och stort tålamod. Minst lika ovärderligt!

Vad gör jag – som får mig att må bättre och återhämta mig?

Sover, vilar, läser, löser korsord, yogar, tittar på sjön, badar, stickar, syr… 

Låter det mycket? Det är det inte. 

Takten är snigelfart. Och bara OM och NÄR jag har LUST.

En mycket viktig sak till: jag umgås med människor som klarar av och/eller behöver samma tempo och förutsättningar som jag själv. 

Inser att jag lär mig att verkligen utgå från mina behov och min ork istället för vad jag kanske kan få för mig att andra vill ha av mig eller vad andra skulle kunna tänkas tycka att jag borde orka med. 

Jag väljer att fokusera på vad som gör mig gott och tar ansvar för det. 

Jag tränar mig på att acceptera att läget är som det är. Just nu. 

Jag tränar mig på att uttrycka att jag behöver vila och vara varsam med min energi och ork. 

Det är ovant att sätta ord på mina behov. Det är ovant att stanna upp och på riktigt verkligen känna in vad jag behöver just här och nu. 

Utan att hjärnan tjattrar och försöker övertala mig att det nog visst går och att jag nog säkert orkar – bara för att jag innerst inne så förtvivlat gärna vill orka. 

Det är en smärre kamp. 

Ibland blir det fel, men allt oftare vågar jag gå på känslan i kroppen istället för tanken i huvudet, och säga nej till det som känns överväldigande.

Det är gott. Varje gång som det sker är det som om jag ankrar och förankrar mig mer och mer i mig själv. 

Och jag har mött så mycket omtanke och förståelse. 

Den gamla rädslan att göra andra besvikna har faktiskt minskat rejält. 

Jag har äntligen insett att jag inte längre har råd att slarva med mig och min hälsa. Och att det är mitt ansvar. Ingen annan kan ta det åt mig. Men andra kan stötta och förstå. 

Det är ovärderligt när självömkan står som spön i backen. 

Vem är jag? Vad har hänt med den som är jag? 

Till stor del är jag förstås samma som förut. Ibland känner jag mig som en sengångare, eller som en zombievariant av mig själv. 

Jag har blivit mer varsam med mig själv och min energi. Och jäklar vad jag tränar på att inte skena iväg de dagar då energin och lusten finns i mig!! 

En annan viktig övning är att återigen lära mig att separera mitt värde som människa från mina prestationer. 

Ekvationen Annica och mitt värde som människa är INTE = summan av mina prestationer.

Vi pratar ibland om att ”vi duger ändå”. Som om det vore tillräckligt, att duga. Det låter i mina öron som om det är på nåder, som om vi trots allt kanske möjligen skulle kunna tänkas bli accepterade…

Jag inte bara duger, jag äger banne mig! 

Trots att jag inte presterat så värst mycket! Eller knappt alls den här sommaren faktiskt. 

Jag äger – för att jag är jag! Det räcker. Det är fullt tillräckligt. Så dä så! 

Ja, nu hör jag att jag låter lite som 3-åriga Annica, och det kanske är ganska bra! Hon funderade nog inte så mycket på om hon var tillräcklig. Hon bara var. Sig själv. Och det var fullt tillräckligt. 

Kanske talar jag för de redan frälsta, och då må det vara hänt. 

Jag tror ändå att vi alla behöver hjälpas åt att påminna både oss själva och varandra om att ta hand om oss. 

Livet pågår NU. 

Och vi har inte råd att slarva med oss själva. 

Inte jag. 

Inte du. 

Så låt oss vara snälla!

Mot oss själva och varandra.

Det kostar inget, men är ovärderligt.

Stor och varm kram från en som lär sig, lite i taget!

/Annica

PS. Och apropå att lära sig lite i taget…

…så har jag bestämt mig för att ta ett litet break från ekorrhjulet och istället ge mig tid och utrymme att plugga. Första kursen blir Sociologi 1 på distans från Högskolan i Dalarna.

Jag är nervös, pirrig, förväntansfull och försiktigt sprudlande. Som första skoldagen i första klass. För 49 år sedan….

Senast jag studerade var 2004, så det har hunnit hända en hel del sedan dess. Jag peppar mig med att jag också har hunnit lära mig en hel del sedan dess. Som jag förhoppningsvis har glädje och användning för i dessa studier. 

Önska mig gärna lycka till!