Att sätta mål skrämmer skiten ur mig!

Som coach blir ju det lätt problematiskt. 

Det har tagit mig många år att våga erkänna det och inte minst att våga närma mig vad det handlar om. För mig signalerar ordet ”mål” omedelbart prestation. Något som jag måste klara av, lyckas med. Helst lyckas alldeles strålande bra med. Det räcker liksom inte med ”good enough” för mig. 

Så har tankarna malt på i mitt huvud i flera år. Parallellt med att rädslan för att sätta mål har förlamat mig. Inte så konstigt förstås. Med min egen press på att jag måste lyckas, helst perfekt, och direkt, har jag ju också skapat en närmast panisk rädsla för att misslyckas. För vem är jag om jag inte lyckas – om jag misslyckas med att nå det målet? Är jag misslyckad också då?

När jag fick höra talas om ”prestationsprinsessan” kunde jag inte alls identifiera mig med henne. Men ju mer jag lärde mig om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende desto mer bekant verkade hon vara. Att ha en prestationsbaserad självkänsla innebär att jag bygger mitt värde som människa på mina prestationer. 

Då blir också ett misslyckande i mitt ”GÖRANDE” liktydigt med ett misslyckande i hela mitt ”VARANDE”, dvs den jag är som person. Och det innebär också att jag jagar bekräftelse genom att prestera på topp för att känna att jag duger som människa. 

Ett stort problem med detta jagande är att den bekräftelse som jag får genom mina prestationer med största sannolikhet inte alls kommer att fylla det tomrum inuti mig som handlar om min osäkerhet att inte duga – som människa, för den jag ÄR. Oaktat mina prestationer. 

Så har nästan hela mitt liv sett ut – och jag har upptäckt att jag sorgligt nog inte alls är ensam om detta. 

Vad behöver då vi ”prestationsprinsessor”?

För att inte totalt bränna ut oss i jakten på att duga, såväl på jobbet som i privatlivet. Hur kan vi minska rädslan för att misslyckas? Så att vi börjar våga sätta upp mål som vi vill och vågar uppnå. 

Jag tror att det handlar om både yttre och inre faktorer där de yttre kan vara att omge sig med kärleksfulla, empatiska och mogna människor som ser bortom våra prestationer och visar att vi duger oavsett. Det går att ”rensa” i umgänget och ägna mer tid och energi åt och tillsammans med människor som ger oss uppskattning, trygghet och genuin omtanke – bara för att vi är just de människor vi är. 

För mig har de inre faktorerna handlat om ett slags omprogrammering av gamla djupt rotade inre ”sanningar” som med tiden har blivit allt mer synliga. De två viktigaste nycklarna som jag har hittat i denna ”omprogrammeringsresa” är dessa:

1. Byta tilltal till mig själv

2. Provtänka & Nyfiket utforska

***

Hur var det nu med min rädsla för att sätta mål? Jag har med god hjälp av kloka människor insett att ett mål inte behöver vara en destination. 

Ett mål kan också vara ett tillstånd, till exempel en känsla av att jag är den person jag vill vara, att jag genom mina handlingar gestaltar de värderingar som jag säger mig stå för. På min väg mot detta mål/tillstånd kommer jag att behöva fatta olika beslut och agera. 

Den viktigaste frågan jag behöver ställa mig då är om mitt beslut kommer att föra mig närmare eller längre bort från mitt mål. Det tillstånd jag vill uppnå, den människa jag vill vara. Där finns vägledningen, där finns svaret. När jag vågar stanna upp och lyssnar noga inåt. På det som känns sant i hjärtat. 

Jag lyssnade nyligen på rallydrottningen Tina Thörner som har en mycket tydlig frågeställning för att ta reda på om hon eller hennes team är på rätt väg: 

Växer vi eller vissnar vi av detta?

Jag gillar den frågan starkt – den är tydlig och enkel och adresserar själva kärnan i det vi vill veta. Ställ den till dig själv!  

Växer eller vissnar jag av detta? 

Varma kramar ❤️ Annica W

PS. Det finns såklart en mängd ”prestationsprinsar” också i vår värld och ni kanske kan känna igen er i resonemanget ovan också?